Operationen bedömdes som lyckad av läkarna i Norge, men jag upplevde ändå att smärtan fortfarande hade ett starkt grepp om min kropp. För att lindra besvären skrev läkaren ut OxyNorm och OxyContin. Som mamma till två små barn, med ett krävande arbete vid sidan av familjelivet, kom min vardag att präglas allt mer av användningen av det smärtstillande läkemedlet OxyContin.

Jag ignorerade varningssignalerna för länge

Tiden gick och vardagen fortsatte som vanligt. Tyvärr blundade jag för de förändringar som min man gradvis började lägga märke till. Vid flera tillfällen sa han att jag inte riktigt var närvarande i familjelivet och att han ibland upplevde mig som alltmer frånvarande. För honom blev det allt tydligare vilka konsekvenser läkemedelsanvändningen hade fått för mig och vår vardag.

Jag hade svårt att förstå hur jag hade hamnat i den här situationen. Med två små barn och ett krävande arbete kunde jag inte se någon väg ut. Det allra svåraste var att erkänna för mig själv att jag faktiskt hade blivit beroende av opioider.

Efter att länge ha försökt hitta en lösning på egen hand fick jag upp ögonen för Heimveg. Jag samlade mod till mig och ringde för att höra om deras behandling kunde vara något för mig. När jag fick veta att behandlingen innebar bara två veckor borta från familjen, i stället för de sex veckor som andra behandlingskliniker erbjöd, kändes det som ett alternativ som faktiskt skulle kunna fungera.

Jag var rädd att jag skulle dö

Jag behövde arbeta med att acceptera att jag hade utvecklat ett beroende av OxyContin. Oavsett om jag hade ont eller inte tog jag tabletterna varje dag. Jag kunde inte förstå hur jag hade hamnat där och försökte på egen hand börja trappa ner läkemedelsanvändningen för att bli fri från beroendet.

Nedtrappningen var oerhört svår. När abstinensbesvären var som värst var jag övertygad om att jag skulle dö. Det var svårt att erkänna att jag behövde professionell hjälp, och ännu svårare att acceptera att jag hade blivit beroende av narkotikaklassade läkemedel. Skammen växte och jag bar ständigt på dåligt samvete, både gentemot mig själv och min familj.

Att inse att jag behövde hjälp blev det första steget mot ett bättre liv utan läkemedelsberoende. Jag såg fram emot att få professionell behandling och hjälp med avgiftningen. Till slut bestämde jag mig för att ta steget och genomföra en två veckor lång behandling i Spanien. Jag uppskattade särskilt möjligheten att få hjälp på ett anonymt och diskret sätt, utan att vänner, familj eller kollegor behövde känna till min situation.

När jag hade ordnat det praktiska hemma tillsammans med min man och våra närmaste började jag förbereda resan. Genom flera bra telefonsamtal hade jag fått svar på mina frågor och tillräckligt med information för att känna mig trygg inför det som väntade.

Skammen fick mig att ta tag i situationen

Det var svårt nog att inse att jag hade blivit beroende av läkemedel för att klara vardagen utan smärta. Ännu svårare var det att förstå att jag inte längre kunde skilja mellan smärtan efter operationen och abstinensbesvären från opioiderna. När min man började påpeka att jag inte längre var riktigt närvarande i familjelivet hade jag svårt att försvara mig. Att erkänna för mig själv att jag hade blivit beroende av narkotikaklassade läkemedel tog emot.

Jag hade svårt att förstå hur jag gradvis hade hamnat i den här situationen. Från att ha varit en aktiv småbarnsmamma hade jag blivit beroende av tabletter och klarade inte längre av alla vardagliga sysslor hemma. Som tur var fungerade arbetet fortfarande relativt bra, vilket gjorde att jag kunde behålla en del av mina vanliga rutiner. Men skammen blev allt svårare att leva med och jag kände en enorm frustration över att inte längre kunna leva upp till de krav jag ställde på mig själv.

Bara att erkänna mitt läkemedelsberoende var en stor utmaning. Till slut blev skammen och det dåliga samvetet så påfrestande att jag insåg att jag måste göra något. Lyckligtvis fick jag stöd både från min man och från personalen på behandlingscentret jag hade valt. Jag ville inte längre leva med ständiga skuldkänslor och såg fram emot två veckor tillsammans med människor som befann sig i liknande situationer.

Glädjen i att kunna vara fysiskt aktiv igen

Efter många bra telefonsamtal var det äntligen dags att resa till varmare breddgrader. Jag hade fått svar på alla mina frågor och en tydlig bild av hur behandlingen skulle gå till. Därför kände jag mig förhållandevis trygg när jag väl kom till flygplatsen.

Den första veckan var utan tvekan den tuffaste. På bara sju dagar hade jag trappat ner min självmedicinering till noll tabletter om dagen. Det var en fantastisk lättnad att bli bemött helt utan fördomar eller moraliserande. Jag behandlades med samma respekt som alla andra på behandlingscentret.

Genom många givande samtal och med vackra bergslandskap så långt ögat kunde nå började både självförtroendet och livsglädjen komma tillbaka. De fantastiska naturområdena låg på gångavstånd från boendet, vilket gjorde att jag kunde vara fysiskt aktiv utomhus varje dag. De två veckorna gick fort, och efter hemkomsten fortsatte jag till en början att hålla kontakten med personalen på Heimveg genom några få men värdefulla telefonsamtal.

Nu har det gått hela två år sedan vistelsen, och vi skickar fortfarande ett sms till varandra då och då för att berätta hur det går för mig och min familj. Det är en fantastisk känsla att ha fått tillbaka livsglädjen och den aktiva vardag jag hade före olyckan. Lyckligtvis är mitt opioidberoende idag ett avslutat kapitel.

Är du beroende av smärtstillande läkemedel?

Vi hjälper dig att hitta rätt väg framåt.